Klockradion ringer 04.15. Låten "Empty Room" med Sanna Nielsen ekar från radion.
Sylvester gillar inte standardsignaler. Han vill vakna med ett lugn, nämligen. Han lyfter på sitt rosa ögonskydd för att sekunden senare flytta den vittransparenta spetsgardinen som sitter fast i stolparna på himmelsängen av massivt körsbärsträ. Sylvester bara älskar körsbärsträ. Massivt, stort och ståtligt såklart. Inga Kamprad-kopior i möblemangen här inte. Hur skulle det se ut. Sylvester hade stil. Det visste alla. 

Han slår av klockradion, utan att snooza. Refuse the snooze, sade alltid Sylvester till Peter, som är 9-minutersmannen i förhållandet. Peter är typ "tired and uninspired". Sylvester lyfter på sitt lexingtontäcke och utbrister: "Peter. Hooo hooo. Petey, my love! Weikki weikki."

Inget svar.

En liten knuff på Peters skuldra, som inte ens hört Sanna sjunga. Bara det är skandal på torra land. Peter har inte hört "Empty Room" på flera veckor nu. Sylvester vänder på höften, lyfter upp den lilarosa sammetskudden från golvet bredvid sängen för att sedan hämta kraft med kudden bakom axlarna. Han håller i kudden så hårt att knogarna blir röda. Sedan svingar han kudden med all kraft mot Peters huvud. Det ekar i körsbärsrummet när kudden når Peters kranium i 9G, varpå Peter flygreser sig upp och utbister, "Hjälp!".

Precis, älskling. Korna behöver hjälp, säger Sylvester och blinkar till med vänster öga. 

Here and now, we have to help the cow, säger Sylvester och skuttar ned på den guldfärgade heltäckningsmattan, som specialbeställdes från SoHo i London. Sylvester bara älskar att rimma på Engelska. Det låter så kitschy, tycker han själv.

Peter är sådär intresserad av det där engelska kitschyrimmandet.
Vi bor ju i Vingåker, liksom. Inte i San Francisco, säger Peter nästan dagligen för sig själv.
Ibland så Sylvester hör. Det gör Peter med flit.

Det är så de har det. Peter och Sylvester.
Ett kärleksfullt förhållande med sunda och delvis onda skämt.